mina tankar

Det går upp och ner. Ena minuten är jag lycklig. Andra minuten är jag olycklig.
Vet inte hur jag känner eller vad jag vill. Vet bara att en gör mig lycklig. Den andra gör mig olycklig.
Vet inte vem det är fel på, men det är antagligen mig. Skulle behöva på det bekräftat. Så jag vet. Säkert.
Ibland blir ilskan för stor. För stor för att kunna prata med någon. För stor för att kunna umgås med de närmaste. Ingen fyskisk ilska, mer psykisk.
Om någon frågar hur jag mår, vet jag inte vad jag ska svara. För jag vet faktiskt inte själv hur jag mår. Ibland är livet underbart. Ibland vill jag bara försvinna. Lång bort. Där ingen kan se mig. Där ingen kan höra mig. Tänk vad skönt.
Ett som är säkert är att det finns några jag behöver så otroligt mycket. Men några behöver jag inte alls.
Tack för att ni finns. Ni gör mitt liv värt att leva.

Det känns ganska bra. Men jag vet inte.
Vet inte vad jag vill. Har ingen aning.
Fel, fel, fel. Men ändå, rätt, rätt, rätt.
Hjälp mig.

Det kan ta slut i morgon
eller hålla på för alltid
ibland är det så

Så säg som det är
för den här gången
krävs det mer
innan jag öppnar armarna
förlorar mig
och känslorna faller fritt
på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig
in i mig

Och du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

Det är ett sår, jag aldrig tror kommer läka.
Det går upp varje gång jag tänker på dig. Varje gång jag ser eller hör ditt namn.
Jag saknar att höra din röst. Att se på dig. Att vara i din närhet.
Du är så fin.
Jag saknar dig.
Väldigt, väldigt mycket.
Den största farhågan just nu, är att jag aldrig mer kommer få höra din röst. Aldrig mer få se dig. Aldrig mer få vara i din närhet.
Det känns hemskt.
Du är så långt, långt borta nu.

Ingenting är som det var, ärligt vad har jag kvar nu?
Ingen ny prick på din hals, ingenting ingenting alls
Har inget att lämna tillbaks, inte en endaste vas
Ringer men får inget svar, det är ingen som ringer tillbaks

Jag förstår inte hur jag kunde göra så här mot dig. Allt känns helt fel.
Hur kunde jag ens lura mig själv att tycka om mig? Jag gillar dig, men inte så. Inte som du gillar mig, och det svider verkligen att du också får skit nu. Att jag sårar dig oerhört. Jag är så ledsen. Det svider för mig också ska du veta.
Du är fin, väldigt fin vän. Men något mer vet jag inte.
Det gör så ont att såra dig så mycket nu. Jag har verkligen lurat mig själv och även dig.
Vad ska jag göra åt det då? Vet inte om det går.
Jag fattar verkligen inte hur jag kunde göra det här. Smärtan är näst intill obeskrivlig.
Du har det redan jobbigt. Jag vet. Nu är det nog ännu värre.
Jag är hemsk.
Förlåt.

Det känns tomt.
Jag saknar någon att ha nära. Någon att kunna prata med. Om allt.
Du försvann. Jag hoppas du kommer tillbaka.
Jag vet inte om jag gillar dig på samma sätt som du gillar mig. Men jag vill ändå ha dig nära. Du finns alltid i mina tankar. Att du inte törs prata med mig, känns fel.
Jag blev glad idag. Att träffa någon man alltid träffar men aldrig pratar med, men gör det just då, är kul. När man då får ett väldigt trevligt bemötande känns ännu bättre.
Imorgon väntar nya äventyr.
Men fortfarande...
Livet är ömtåligt. Mer ömtåligt nu.

Situationen är så sjuk!

Veronica Maggio

Tanken var verkligen så.

Allt kändes oerhört fel. Första intrycket var så mycket bättre.
Vet inte om jag vill ses mer. Ändra intsällning först, tack.
Om man inte kan prata med den man älskar, då börjar jag undra...

Rädslan att du skulle släppa taget, den rädslan vill jag aldrig mer uppleva mer.
När jag tänker efter har jag nog inte varit så rädd. Känslan är svår att beskriva, men det gjorde ont, väldigt ont.
Fast när det vände blev jag glad, väldigt glad. Och jag är så lycklig över att du kom, en lycka som inte heller går att beskriva.
Lyckan är fortfarande kvar, hoppas att den aldrig försvinner, för den betyder så mycket.
Och jag tänker på dig, den tanken finner jag inga ord för.
Tack.

Det känns som om inget är bra. De som betyder så mycket, de hatar mig. Alla försvinner.
Jag är så dålig. Jag mår så dåligt. Allt blir bara fel. Ingenting blir bra. Varför ska man leva om allt bara blir fel? Om man bara får en massa smällar hela tiden, vad är då meningen med livet? Tro inte att jag tänker gå och begå självmord nu, för det tänker jag inte. Men jag funderar, tankarna åker runt, allt är bara ett evigt trassel.

Alla försvinner verkligen, nästan bokstavligt. Jag kan nog räkna till åtminstånde 4 stycken. På ett år. Det blev bara tomt. Saknaden är obeskrivlig, det gör ont, jätteont.

Ni som finns kvar, lova att inte släppa taget, för jag behöver er så otroligt mycket. Förlåt om jag aldrig har talat om det, men jag menar det verkligen. Ni gör min dag, tack för att ni finns ♥

Jag älskar dig. Du är en så fantastisk vän. Du respekterar, lyssnar och det gillar jag, jättemycket.
Har bara en fråga. Vad hände? Dryg, bitchig, inget mera fint.
I fredags var jag så lycklig. Det var fantastiskt. Fast nu är jag inte säker längre. Känns som om vi har tappat allt.
Men jag lovar att jag älskar dig ändå, jättemycket. Glöm inte att du är den bästa.

Allt känns så fel. Det känns som om jag har förstört så mycket, det känns som om allt är mitt fel. Jag menar verkligen inget illa, inget, inget inget!
Jag har aldrig uppfattat det som att du har känt dig utanför, varför har du inte sagt till? Det gick så snabbt.
Förlåt! Jag gillar dig, jag har bara lite svårt med dom du är med, men det betyder inte att jag inte gillar dig, för det gör jag, mycket!

Förlåt.